soulfood

Snart ska jag ta tag i det här.
Fixa, styra och lösa.
Sluta drömma, börja förverkliga.
Men inte idag.
Och inte heller imorgon.

Men snart.

Hiphop is not just a mirror of what is
It should also be a reflection of what can be

... till resan uppåt landet tillsammans med folk jag tycker om för att åka snowboard och träffa en person jag också tycker väldigt mycket om - Tove. Jag längtar tills mitt sparkonto tillåter mig att släppa jobbet ett tag och åka ut i vida världen hand i hand med en god vän. Jag längtar till den dag jag fyller 20, då jag förmodligen kommer fira den tillsammans med världens bästa familj och världens bästa vänner. Jag längtar till vår och att strosa runt på bar mark i alla mina sneakers jag av någon anledning slutat använda. Jag längtar till en egen lägenhet där mina, bara mina, regler gäller. Jag längtar till att återigen få upptäcka dans. Jag längtar till att få börja plugga något jag verkligen brinner för.

Jag längtar till ork och lust att göra allt jag längtar till.

Men just nu fokuserar jag på att slita och tjäna pengar. Det är varken glassigt eller något som mättar mina behov. Men jag behöver det här också. Någonstans. Jag vet det.



Jag saknar mina vänner och jag saknar att vara liten och oberoende.

Osammanhängande inlägg, sure. Men just nu är hela jag osammanhängande så jag spottar ut det mitt huvud fylls utav dag ut och dag in.

Jag är arg. Jag vet inte om jag är arg på dem eller egentligen bara väldigt arg på mig själv. Jag är iaf jättearg.

Igår styrde Hyddan fet fest och folket vallfärdade till Råggan för att fira Pontus som fyllt 23. Det är sällan en fest i Hyddan misslyckas, och gårkvällen var inte ett undantag. Jag blev full som en gnu och gjorde allt det där typiska jag gör när jag blir full. Men jag höll mig till ölen, och behöll tack vare det min värdighet i någorlunda skick. Denna söndag ägnas helt åt bakfyllan, vilket med andra ord innebär hemkörd pizza, film och flottigt hår. Husguden har lämnat oss för Småland och då dansar råttorna på bordet. Fittfritt in your face Bobo!

Ramundsberget vecka 5 är numera ett faktum och jag längtar så jag håller på att dö.

Och om jag vetat reglerna innan hade jag aldrig gett mig in på den här evighetslånga vägen
Men livet spelade mig ett spratt och någon däruppe visste att jag är alldeles för smart för mig själv
Han/hon/den/det vet att jag är feg och att jag aldrig ger mig in i något jag inte vet att jag klarar till hundra procent
Så därför boostade han/hon/den/det mitt självförtroende och kastade in mig i det
Och blåögd som jag var köpte jag hela paketet fast besluten om att jag skulle klara det med bravur
(annars skulle jag ju inte gett mig in i det?)

Så småningom fick jag etthundra slag i ansiktet från ingenstans
Vuxenlivet och oerfarenheten krockade och någonstans där emellan stod jag

Det gör ont att växa upp och jag skriker förtvivlat som om jag vore fem igen
Men fan vad jag behöver det här



New Found Land - Rooftops

Tillbaka i Sverige efter en jävligt trevlig vistelse i Barcelona. Vi shoppade, besökte maffiga kyrkor, gick gata upp och gata ner med kartan i högsta hugg, shoppade lite till, försökte göra oss förstådda, men fick bara spanska till svar, hängde i vandrarhemmets commonroom, träffade mysigt folk, vaknade bakfulla, klubbade på små uteställen och fick massa rök i ögonen pga att alla röker, överallt! Men mest av allt åt vi god mat och drack billig öl. Det är tråkigt att vara hemma igen, speciellt med tanke på vädret. Barcelona hade väder som tillät oss att strosa runt i t-shirt och jeans, medan Sverige kräver jacka och halsduk. Dessutom skulle jag vilja påstå att Barcelona och hela dess atmosfär som sådan är definitionen av relax, medan vi här i Sverige i jämförelse bäst definieras som raka motsatsen.

Ikväll sitter jag och drar ut på tiden. Jag har en recension av Tune-Yards som jag måste skriva tills 9.00 imorgon och än så länge är dokumentet tomt. Ögonen slår igen titt som tätt och knappen för bokstaven S på tangentbordet segar något fruktansvärt. Det kommer bli en lång natt..

Tune-Yards - Lion

Det är måndag och jag har i helgen upptäckt det fina med Apetinas färdigskurna fetaost i kryddad olja, något som jag finner otroligt praktiskt när jag numera brukar mina primitiva matlagningskunskaper så gott som dagligen. Snart kan man nästan levla och kalla min matlagning för amatörsmässig. I övrigt gläds (!!) jag åt mina få dagar jag har kvar på Dieselverkstaden och hoppas att mitt nya jobb i Farsta Centrum ska passa som handen i handsken. På onsdag beger vi (jag, Isa och Tove) oss till Barcelona för en långweekend där det enda jag egentligen har inplanerat är att dricka öl. San Miguel, Estrella, Cruzcampo och allt vad det heter. Det är ganska så precis exakt vad jag behöver. Goda vänner, solljus, öl och ledighet. Det ska bli så. jävla. gött!

Och ja Kajsa, detta inlägg är tillägnat dig!

Röyksopp - Vision one

Jag har just precis gjort en grej som skjuter min vuxenpoängsmätare i höjden. Jag känner mig nästan som en kriminell frihetskämpe. Man skullle kunna säga att jag valt de svagas sida i den hårda kampen mot översittarna. Jag har just stuckit en dolk ryggen på de som gjort mitt folk orättvisa liksom. Och nej, jag har inte kollat på för mycket krigsfilmer på den senaste tiden.

Nu ska jag försöka göra något åt vårat sovrum som på ett fåtal dagar lyckats förvandlas till en bortglömmen och krigshärjad bunker som luktar tigerbalsam lång väg. Hur vi hamnade här är en lång och rätt ointressant historia. Sen tänkte jag ta mig en dusch, men vägen till badrummet känns i nuläget fruktansvärt lång.

Och återupptäckten av Magnus Tingsek har aldrig känts mer passande.

Jag vaknar inte längre upp i min egna säng och jag letar inte längre
desperat och omotiverat efter något respektabelt att ha på mig i min egna
garderob inför mötet med offentligheten. Jag möts inte längre av två
sömndruckna föräldrar och en, två kanske tre zombieliknande bröder
på min väg till ett kallt och frukostbeklätt matbord. Jag vandrar inte
längre den då ångestfyllda vägen till skolan och möter inte längre
mina dåvarande grannar som hejar glatt med ögon som avslöjar
en förundran över hur stor jag faktiskt blivit. Jag sitter inte längre bredvid
Isa och suckar över livets ironi och jag är inte längre den ambitiösa
slitvarg jag var när det kom till att bevisa mina kunskaper i lärandets forum.
Jag skuttar inte längre till dansklasserna i hopp om att skaka av mig mina
i mina ögon världsomfattande problem, och jag skuttar inte lika glatt hem igen,
svettig och med en bekräftelse på att dans faktiskt osynliggör de allra mest
inrotade bekymmersrynkorna.

I höst vaknar jag upp i en lånad säng och letar paradoxalt nog lika
desperat och omotiverat efter något respektabelt att ha på mig när jag
möter rusningstrafiken och tunnelseendet utanför dörren. Om jag har tur
möts jag av en eller två sömndruckna, zombieliknande rumskamrater på
min väg till en halvtom kyl där ost är en lyxvara. I höst klämmer jag mig
in i en överfylld tunnelbanevagn och smygläser någons Metro över dennes
axel hela vägen till jobbet. Jag tragglar mig igenom dagar som inspirations-
mässigt inte ger mig ett dyft, och snor Plopp från det egna sortimentet när
chefen inte ser. I höst räknar jag veckor, dagar och timmar tills nästa gång
jag får träffa de som ligger varmast om hjärtat, jag stannar kvar inomhus för
att pengarna tryter och somnar som ett barn så fort tillfälle ges. I höst
dagdrömmer jag mer än någonsin om en plötslig förändring som ska skaka
om hela min värld, och i höst tycks jag fortfarande inte förstå att jag föralltid
kommer minnas denna period som en förändringens tid i livet.

Kortfattad update:

¤ Igår bakade jag och Bobo pitabröd. Det blev så hårt att man skulle kunna använda brödet som en hammare. Det gick alltså helt åt skogen.
¤ Mitt nyaste tillskott i familjen är Charlotte, även titulerad som min Stockholmsmamma, då hon lär mig allt om försäkringar, facket och annat viktigt livet har att erbjuda.
¤ Jag har klippt och färgat mitt hår. Värt att nämna då detta inte hänt på snart ett halvår. Ja..
¤ Jag dricker sjukt mycket chai latte nuförtiden. Inte överdrivet gott, men kaffe är ju så himla 2008.
¤ Jag smider stora planer inför framtiden som varken innefattar mitt nuvarande jobb eller min nuvarande boendesituation.
¤ Härom veckan var Isa här och hälsade på. Vi skulle se Organismen, och det gjorde vi också. Halv fyra på morgonen..
¤ Tove ska säsonga i Ramundsberget och jag är så himla glad för hennes skull.
¤ Kajsa står med mjölet i högsta hugg på Sylvia, vem trodde det?
¤ Och jag fortsätter med mitt vanliga lunk på jobbet och aldrig förr har tanken på en miljonvinst varit så lockande..

Taken by Trees - Watch the waves
Navid Modiri & Gudarna - Vissel

Klockan har sedan länge slagit alldeles för sent och jag borde i skrivande stund ligga kuvad under duntäcket djupt försjunken i drömmar om en mer fartfylld vardag. Kvällen, eller rättare sagt hela dagen, har tillbringats i tyst och ensamt tillstånd. Jag saknar det. Dagarna då ensamheten och eftertänksamheten inte tillhörde ovanligheter. Då jag utan vidare kunde stänga in mig i mitt egna, stökiga och trygga rum och bara sitta tyst och göra mitt eget. Då varken blickar, omdömen eller utomstående tankar kunde nå mig och mitt.

Gårdagen var fördjävlig. Jag nådde en gräns och allting brast. Idag mår jag bra, men jag ska sluta köra med mig själv på det viset jag gjort hittills. För ett år sen drömde jag om den här hösten. Frihetens höst där jag kunde göra vad jag ville. Skolan skulle inte längre vara mitt fängelse och livet skulle stå på glänt.

Så.. vad väntar jag på?

I samband med avslutat nio dagars-pass på jobbet, tränger sig både den mentala och fysiska tröttheten på. Alla beslut och handlingar blir märkbart påverkade och huvudet reagerar inte förrän misstagen redan är avslutade och ett minne blott.

Jobbiga kunder skapar en vresig, kort och slarvig Amanda, och en sömndrucken Bobo får ta tårar och slag för att ord och reson inte längre finns till hand. Just i skrivande stund vet jag inte om det beror på en labil period i livet eller om det bara är dagsformen. Svaren får jag om tio år eller så. Kanske ännu senare.

Min mamma har många gånger om berättat för mig att när hon var ung och oerfaren kunde hennes dåliga tålamod, korta stubin och dåliga tillit till sin omgivning ibland få henne att göra de mest besynnerliga ting.

Idag påminns jag extra starkt om att vi är av samma kött och blod.

Jag är precis likadan.

Jag har en längre tid varit sugen på att färga mitt hår mörkare. Men i och med det faktum att överflöd av pengar inte existerar i min värld och att de få pengar jag har inte gärna läggs på dyra frisörbesök färgar jag oftast mitt hår hemma. Förr om dagarna var det bara att slå en pling till min förstefrisör Kajsa (och i andra hand Isa, som inte riktigt var lika vass då man efter två veckors tid fortfarande kunde upptäcka nya bruna hårfärgsfläckar lite här och var på kroppen) och allt var fixat på ett kick. Men numera finns ingen i min närvaro som jag bara kan ringa över för hårfärgning eftersom jag bor med tre killar, varav en av dom trodde att utväxt var det samma som såriga bölder i hårbotten. Jag nämner inga namn, Bobo.



Så, what to do in my situation? Jo, det är bara att leva med den där förbannade jävla utväxten (á la hon tanten jag inte minns namnet på som jobbade på Eskil som Kajsa hade mycket kontakt med) och vänta tills den dag jag besöker Eskilstuna eller att någon av mina hemmafrisörer besöker Stockholm, vilket i skrivande stund inte lär ske på x antal veckor.

Det ni. Det är mitt största i-landsproblem denna söndag.

Är sen drygt en timme tillbaka hemkommen från jobbet. Det känns som att allt jag gjort sen den 6:e juni är att jobbajobbajobba. Imorgon är jag ledig, och det känns som om det var veckor sen jag fick vakna upp i lugn och ro och verkligen inte ha en enda plan för hela dagen. Detta med undantag för de två gånger jag har varit sjuk i sommar. Hur sjukt är inte det? Jag minns liksom inte senast detta hände.

Jag har blivit en sån där jävlig jobbnarkoman.

Som tur är, har jag lyckats klämma in många Eskilstuna-besök och mina älsklingar hemifrån har även de fått tid över för att komma och hälsa på. Men det märks alltmer att jag inte bor hemma i stan, för det är så mycket av det jag kallar trygghet som inte längre finns i min vardag. Jag äter inte längre middag med min familj, jag snackar inte längre bort dagar tillsammans med tjejerna och jag går inte längre nattpromenader med Hannes. Saknaden av mamma och pappa är brutal, men saknaden av vännerna och mina bröder är på ett helt annat plan. Den är mer intensiv och jobbig att hantera. Varför vet jag inte. Ibland gråter jag floder för att jag inte förstår mig på mig själv som är så dum och egoistisk som frivilligt har gett mig in i det här. Tårarna sprutar för att jag saknar Isa, Tove och Kajsa så mycket, och magen krampar för att pappas trygga lukt och mammas varma famn inte finns minuter bort. Minst på hela jävla förbannade jorden är jag då.

Men vet ni? Egentligen ångrar jag ingenting. Jag älskar livet i Stockholm. Jag älskar att min vardag består av självständighet och ansvar. Jag älskar att bo med Pontus och Bobo, och jag älskar tillgängligheten som Stockholm erbjuder. Och även om mitt jobb på många plan är ett jävla skitjobb med en kass lön så trivs jag riktigt bra.

Stockholmspulsen och storstadsattityden är stundtals fördjävlig, men sen blir också skinnet på näsan bara tjockare och tjockare.

Lily Allen - Not fair
Adam Heldring - To be and to stay