soulfood

Tillbaka i Sverige efter en jävligt trevlig vistelse i Barcelona. Vi shoppade, besökte maffiga kyrkor, gick gata upp och gata ner med kartan i högsta hugg, shoppade lite till, försökte göra oss förstådda, men fick bara spanska till svar, hängde i vandrarhemmets commonroom, träffade mysigt folk, vaknade bakfulla, klubbade på små uteställen och fick massa rök i ögonen pga att alla röker, överallt! Men mest av allt åt vi god mat och drack billig öl. Det är tråkigt att vara hemma igen, speciellt med tanke på vädret. Barcelona hade väder som tillät oss att strosa runt i t-shirt och jeans, medan Sverige kräver jacka och halsduk. Dessutom skulle jag vilja påstå att Barcelona och hela dess atmosfär som sådan är definitionen av relax, medan vi här i Sverige i jämförelse bäst definieras som raka motsatsen.

Ikväll sitter jag och drar ut på tiden. Jag har en recension av Tune-Yards som jag måste skriva tills 9.00 imorgon och än så länge är dokumentet tomt. Ögonen slår igen titt som tätt och knappen för bokstaven S på tangentbordet segar något fruktansvärt. Det kommer bli en lång natt..

Tune-Yards - Lion

Det är måndag och jag har i helgen upptäckt det fina med Apetinas färdigskurna fetaost i kryddad olja, något som jag finner otroligt praktiskt när jag numera brukar mina primitiva matlagningskunskaper så gott som dagligen. Snart kan man nästan levla och kalla min matlagning för amatörsmässig. I övrigt gläds (!!) jag åt mina få dagar jag har kvar på Dieselverkstaden och hoppas att mitt nya jobb i Farsta Centrum ska passa som handen i handsken. På onsdag beger vi (jag, Isa och Tove) oss till Barcelona för en långweekend där det enda jag egentligen har inplanerat är att dricka öl. San Miguel, Estrella, Cruzcampo och allt vad det heter. Det är ganska så precis exakt vad jag behöver. Goda vänner, solljus, öl och ledighet. Det ska bli så. jävla. gött!

Och ja Kajsa, detta inlägg är tillägnat dig!

Röyksopp - Vision one

Jag har just precis gjort en grej som skjuter min vuxenpoängsmätare i höjden. Jag känner mig nästan som en kriminell frihetskämpe. Man skullle kunna säga att jag valt de svagas sida i den hårda kampen mot översittarna. Jag har just stuckit en dolk ryggen på de som gjort mitt folk orättvisa liksom. Och nej, jag har inte kollat på för mycket krigsfilmer på den senaste tiden.

Nu ska jag försöka göra något åt vårat sovrum som på ett fåtal dagar lyckats förvandlas till en bortglömmen och krigshärjad bunker som luktar tigerbalsam lång väg. Hur vi hamnade här är en lång och rätt ointressant historia. Sen tänkte jag ta mig en dusch, men vägen till badrummet känns i nuläget fruktansvärt lång.

Och återupptäckten av Magnus Tingsek har aldrig känts mer passande.

Jag vaknar inte längre upp i min egna säng och jag letar inte längre
desperat och omotiverat efter något respektabelt att ha på mig i min egna
garderob inför mötet med offentligheten. Jag möts inte längre av två
sömndruckna föräldrar och en, två kanske tre zombieliknande bröder
på min väg till ett kallt och frukostbeklätt matbord. Jag vandrar inte
längre den då ångestfyllda vägen till skolan och möter inte längre
mina dåvarande grannar som hejar glatt med ögon som avslöjar
en förundran över hur stor jag faktiskt blivit. Jag sitter inte längre bredvid
Isa och suckar över livets ironi och jag är inte längre den ambitiösa
slitvarg jag var när det kom till att bevisa mina kunskaper i lärandets forum.
Jag skuttar inte längre till dansklasserna i hopp om att skaka av mig mina
i mina ögon världsomfattande problem, och jag skuttar inte lika glatt hem igen,
svettig och med en bekräftelse på att dans faktiskt osynliggör de allra mest
inrotade bekymmersrynkorna.

I höst vaknar jag upp i en lånad säng och letar paradoxalt nog lika
desperat och omotiverat efter något respektabelt att ha på mig när jag
möter rusningstrafiken och tunnelseendet utanför dörren. Om jag har tur
möts jag av en eller två sömndruckna, zombieliknande rumskamrater på
min väg till en halvtom kyl där ost är en lyxvara. I höst klämmer jag mig
in i en överfylld tunnelbanevagn och smygläser någons Metro över dennes
axel hela vägen till jobbet. Jag tragglar mig igenom dagar som inspirations-
mässigt inte ger mig ett dyft, och snor Plopp från det egna sortimentet när
chefen inte ser. I höst räknar jag veckor, dagar och timmar tills nästa gång
jag får träffa de som ligger varmast om hjärtat, jag stannar kvar inomhus för
att pengarna tryter och somnar som ett barn så fort tillfälle ges. I höst
dagdrömmer jag mer än någonsin om en plötslig förändring som ska skaka
om hela min värld, och i höst tycks jag fortfarande inte förstå att jag föralltid
kommer minnas denna period som en förändringens tid i livet.

Kortfattad update:

¤ Igår bakade jag och Bobo pitabröd. Det blev så hårt att man skulle kunna använda brödet som en hammare. Det gick alltså helt åt skogen.
¤ Mitt nyaste tillskott i familjen är Charlotte, även titulerad som min Stockholmsmamma, då hon lär mig allt om försäkringar, facket och annat viktigt livet har att erbjuda.
¤ Jag har klippt och färgat mitt hår. Värt att nämna då detta inte hänt på snart ett halvår. Ja..
¤ Jag dricker sjukt mycket chai latte nuförtiden. Inte överdrivet gott, men kaffe är ju så himla 2008.
¤ Jag smider stora planer inför framtiden som varken innefattar mitt nuvarande jobb eller min nuvarande boendesituation.
¤ Härom veckan var Isa här och hälsade på. Vi skulle se Organismen, och det gjorde vi också. Halv fyra på morgonen..
¤ Tove ska säsonga i Ramundsberget och jag är så himla glad för hennes skull.
¤ Kajsa står med mjölet i högsta hugg på Sylvia, vem trodde det?
¤ Och jag fortsätter med mitt vanliga lunk på jobbet och aldrig förr har tanken på en miljonvinst varit så lockande..

Taken by Trees - Watch the waves
Navid Modiri & Gudarna - Vissel

Klockan har sedan länge slagit alldeles för sent och jag borde i skrivande stund ligga kuvad under duntäcket djupt försjunken i drömmar om en mer fartfylld vardag. Kvällen, eller rättare sagt hela dagen, har tillbringats i tyst och ensamt tillstånd. Jag saknar det. Dagarna då ensamheten och eftertänksamheten inte tillhörde ovanligheter. Då jag utan vidare kunde stänga in mig i mitt egna, stökiga och trygga rum och bara sitta tyst och göra mitt eget. Då varken blickar, omdömen eller utomstående tankar kunde nå mig och mitt.

Gårdagen var fördjävlig. Jag nådde en gräns och allting brast. Idag mår jag bra, men jag ska sluta köra med mig själv på det viset jag gjort hittills. För ett år sen drömde jag om den här hösten. Frihetens höst där jag kunde göra vad jag ville. Skolan skulle inte längre vara mitt fängelse och livet skulle stå på glänt.

Så.. vad väntar jag på?

I samband med avslutat nio dagars-pass på jobbet, tränger sig både den mentala och fysiska tröttheten på. Alla beslut och handlingar blir märkbart påverkade och huvudet reagerar inte förrän misstagen redan är avslutade och ett minne blott.

Jobbiga kunder skapar en vresig, kort och slarvig Amanda, och en sömndrucken Bobo får ta tårar och slag för att ord och reson inte längre finns till hand. Just i skrivande stund vet jag inte om det beror på en labil period i livet eller om det bara är dagsformen. Svaren får jag om tio år eller så. Kanske ännu senare.

Min mamma har många gånger om berättat för mig att när hon var ung och oerfaren kunde hennes dåliga tålamod, korta stubin och dåliga tillit till sin omgivning ibland få henne att göra de mest besynnerliga ting.

Idag påminns jag extra starkt om att vi är av samma kött och blod.

Jag är precis likadan.

Jag har en längre tid varit sugen på att färga mitt hår mörkare. Men i och med det faktum att överflöd av pengar inte existerar i min värld och att de få pengar jag har inte gärna läggs på dyra frisörbesök färgar jag oftast mitt hår hemma. Förr om dagarna var det bara att slå en pling till min förstefrisör Kajsa (och i andra hand Isa, som inte riktigt var lika vass då man efter två veckors tid fortfarande kunde upptäcka nya bruna hårfärgsfläckar lite här och var på kroppen) och allt var fixat på ett kick. Men numera finns ingen i min närvaro som jag bara kan ringa över för hårfärgning eftersom jag bor med tre killar, varav en av dom trodde att utväxt var det samma som såriga bölder i hårbotten. Jag nämner inga namn, Bobo.



Så, what to do in my situation? Jo, det är bara att leva med den där förbannade jävla utväxten (á la hon tanten jag inte minns namnet på som jobbade på Eskil som Kajsa hade mycket kontakt med) och vänta tills den dag jag besöker Eskilstuna eller att någon av mina hemmafrisörer besöker Stockholm, vilket i skrivande stund inte lär ske på x antal veckor.

Det ni. Det är mitt största i-landsproblem denna söndag.

Är sen drygt en timme tillbaka hemkommen från jobbet. Det känns som att allt jag gjort sen den 6:e juni är att jobbajobbajobba. Imorgon är jag ledig, och det känns som om det var veckor sen jag fick vakna upp i lugn och ro och verkligen inte ha en enda plan för hela dagen. Detta med undantag för de två gånger jag har varit sjuk i sommar. Hur sjukt är inte det? Jag minns liksom inte senast detta hände.

Jag har blivit en sån där jävlig jobbnarkoman.

Som tur är, har jag lyckats klämma in många Eskilstuna-besök och mina älsklingar hemifrån har även de fått tid över för att komma och hälsa på. Men det märks alltmer att jag inte bor hemma i stan, för det är så mycket av det jag kallar trygghet som inte längre finns i min vardag. Jag äter inte längre middag med min familj, jag snackar inte längre bort dagar tillsammans med tjejerna och jag går inte längre nattpromenader med Hannes. Saknaden av mamma och pappa är brutal, men saknaden av vännerna och mina bröder är på ett helt annat plan. Den är mer intensiv och jobbig att hantera. Varför vet jag inte. Ibland gråter jag floder för att jag inte förstår mig på mig själv som är så dum och egoistisk som frivilligt har gett mig in i det här. Tårarna sprutar för att jag saknar Isa, Tove och Kajsa så mycket, och magen krampar för att pappas trygga lukt och mammas varma famn inte finns minuter bort. Minst på hela jävla förbannade jorden är jag då.

Men vet ni? Egentligen ångrar jag ingenting. Jag älskar livet i Stockholm. Jag älskar att min vardag består av självständighet och ansvar. Jag älskar att bo med Pontus och Bobo, och jag älskar tillgängligheten som Stockholm erbjuder. Och även om mitt jobb på många plan är ett jävla skitjobb med en kass lön så trivs jag riktigt bra.

Stockholmspulsen och storstadsattityden är stundtals fördjävlig, men sen blir också skinnet på näsan bara tjockare och tjockare.

Lily Allen - Not fair
Adam Heldring - To be and to stay

Det är lördag. Världens bästa Bobba fyller år och jag kan inte vara med och fira henne eftersom jag jobbar. Ett riktigt skitpass också. 16-23. Det om något suger rätt hårt. Pung pung pung!

Déjà vu! Återigen ligger jag och svettas och fryser omvartannat i ett myller av yrsel och krämpor. Febern är tillbaka och den här gången har Pontus lurat i mig att det är svininfluensan som spökar. Mitt alltmer hypokondriska jag blev förstås helt väck och ringde mamma för några lugnande ord och råd. Mammas rofyllda röst är mer övertygande än vilken läkares som helst!

I morse laddade jag i hela fyra timmar för att gå till Ica och köpa diverse nödvändigheter som jag tyckte mig behöva (vitkål, gräddglass och äppeljuice..?). Trots denna uppladdning var jag genomblöt vid hemkomsten efter allt kånkande på bärkassarna. Det kanske inte är meningen att man ska anstränga sig när man har feber? Det kanske får skyblöta effekter?

Det är nog ingen idé att jag byter lakan i sängen. De kommer bli lika äckliga inatt igen. Stackars Bobo.

Mitt i den (i föregående inlägg omnämnda) euforin känner jag en viss nostalgi över det förgågna. Inte heller kan jag undvika att känna mig en smula sentimental. Gymnasietiden är förbi och även om jag inte saknar skolplikten för fem ynka öre, så hann jag med att göra en sjujäkla massa hyss under tiden. Och gud vad jag älskade dem just då. Och gud vad jag älskar mig själv just nu för att jag gjorde vart enda ett utav dem just då. Och GUD vad jag saknar det just nu. Nu. I skrivandets allra hetaste stund.

Är mitt nuvarande liv fyllt av hyss? Den frågan ställer jag mig ikväll.

Ibland har man dagar där allt tycks gå vägen och där lyckan står skriven i pannan på en. Men vet ni? Jag har haft två sådana dagar - i rad! De glada beskeden jag erhållit under dessa två dagar tycks aldrig ta slut. Okej, nu är dom sammanlagt bara tre. Men hey?!?!

För det första har jag en säker inkomstkälla till hösten, dvs fortsatt anställning på mitt jobb här i Stockholm. Att få det förtroendet ger enorm boost till självkänslan. Det andra glada beskedet är att jag får fortsätta recensera för Kuriren i höst. Nog för att jag inte tjänar stora summor på det, men att upptäcka ny musik samt att skriva är ju trots allt bland det bästa jag vet. Dessutom trodde jag att de inte skulle bli något mer skriveri för min del med tanke på flytten, men det tycktes lösa sig riktigt bra ändå. Så jag tackar innerligt och bockar djupt för ännu ett förtroende givet. Det tredje glada beskedet är det faktum att Hyddan ska få en fjärde man till flocken, vilket egotrippade jag jublar högt över då hyran sänks med x antal hundra. En viss Anton anländer redan i helgen och samtliga Hyddbor är spända på vad katten (Palle) släpat in. Skämt å sido.

Sharon Redd - Love how you feel

Det är med blandade känslor jag åker till jobbet imorgon.
Det känns som att den här veckan avgör min höst.
Och jag gillar det inte. För tänk om jag inte ens vill?

Halsen kliar. Näsan rinner. Huvudet dunkar. Kroppen kapitulerar.
Är hösten redan här?