soulfood

Ibland känns det som om tiden står still, som om jag står trampar på samma dammiga jordgolv. Det är nästan som om jag systematiskt upprepar mig vid den här tidpunkten, år efter år. Man skulle lika gärna kunna spola tillbaka tiden två år och se mig sitta i djupt försjunken i samma tankar som nu. Kanske (förmodligen) är vi två i det här - att din hjärna, precis som min, jobbar retroaktivt och låter sinnelag och tankar återvända till gamla jaktmarker så här års. Jag vet inte, och egentligen tåls det inte att spekuleras i heller.

Det är skönt att min vapendragare försöker ta ner mig på jorden med orden: "Du är inte cp, du är bara tjej". Hur politiskt inkorrekt det än låter, så lyckas hon. Det, mina vänner, är helt obegripligt. Och jävligt fint!

Japp, jag är sömnlös. Sömnlös i Rågsved. Och inte fan har jag gjort morgondagens läxa heller.

Ännu en kväll på vandrarhemmet.

Jag motsatte mig min snålhetsplan jag lovat mig själv att följa under veckan - att laga mat varje kväll.
Jag svek falukorven, makaronerna och således min plånbok och gick och köpte mig en pizza istället.
Oförskämt flottigt och nära inpå himmelskt delikat.

Gävle -10 kommer att återvinnas som ett gott minne.

Jag har nog lagt ner bloggandet helt och hållet, eller ptja.. Uppenbarligen inte eftersom jag sitter och skriver just nu. Men i övrigt ligger bloggandet bara någonstans i periferin, och är förmodligen på väg att försvinna helt.

Så varför skriver jag just nu? Jo, det är för att jag sitter ensam på ett vandrarhem i Gävle. Jag är på praktik via skolan och kommer stanna här till fredag. Min praktik (eller auskultation som det egentligen heter om vi ska vara petiga) går ut på att jag ska följa en skrivtolk en hel vecka för att se hur det går till när man är ute i yrkeslivet. I och med att skrivtolkning inte innebär ett 8-17-jobb, är jag ute på jobb kanske 3-4 timmar om dagen och resten av tiden ska jag alltså spendera på egen hand. Egentligen har jag världens chanser att upptäcka Gävle, som faktiskt verkar vara en ganska trevlig stad. Men med en ekande plånbok och full tillgång till dator och internet blir det lätt att man hamnar här.. Sittandes på rummet framför skärmen, slösurfandes som om man vore 14 igen.

När jag är iväg så här på egen hand blir det mycket tid över till tänkandet. Det kan jag lova. Jag har tänkt alldeles för mycket på allt och inget. På gott och ont. Och ändå är det bara måndag. Huh. Gör om, gör rätt. Eller kanske.. Tänk om, tänk rätt.

Jag lär återkomma hit inom en snar framtid. Förmodligen redan ikväll.

Det är med inte alltför små mellanrum jag landar här nuförtiden. Jag skulle ljuga om jag sa att det berodde på att tiden inte räckte till, för fritid har jag gott om. Fri tid. Min tid. Det är väl mest det att jag tappat suget att skriva. Att berätta. Att reflektera. Att formulera. Jag har inte orkat tänka efter, I guess.

Men nu. Klockan 3.14 en onsdagmorgon passar det tydligen. Jag har sug. Men inget vettigt att skriva. Något ni förmodligen kommer märka om ni fortsätter läsa. Och förresten.. Varför är det roligare att vara vaken på natten än på morgonen? Vad är skillnaden? Vad är grejen?!

Nästa vecka börjar jag skolan. Och jag som lovade mig själv att vänta minst tre-fyra år efter studenten. Av ren princip. Jag behövde känna på livet utanför skolbänken, tyckte jag. Då. Vad jag då inte visste var vad det innebar att vara timanställd inom restaurangbranschen.

Det vet jag nu. Och ordet skola har aldrig låtit vackrare. Så därför gick jag härom veckan runt i extas på Akademibokhandeln och omsorgsfullt valde ut tre passande kollegieblock, en handfull blyertspennor och ett suddigum.

Ett suddigum?! Hur i hela fridens namn ska jag kunna hålla koll på ETT suddigum i ett HELT år utan att tappa bort det?!

Jag måste helt enkelt skaffa ett pennfodral.

Det får bli morgondagens mission.

Godnatt!

Jag är aldrig så lycklig som när jag precis kommit hem efter en festival. Men så fort den omänskligt stora portionen mat är uppäten och den efterlängtade duschen är avklarad saknar jag de rebelliska dagarna i smuts, svett och lycka. De dagar då man växlar mellan himmel och helvete inom loppet av minuter. Adrenalin på trånga konserter växlat med självmordstankar när bakfyllan dagen därpå vägrar försvinna. Jag saknar redan att gå runt barfota i ett landskap av tältdukar med en ljummen och avslagen bärka i handen. Likväl som att det finns något charmigt i att tokfrusen somna i ett töcken av alkoholpåverkan fortfarande påklädd tjocka tröjor och jeans, och att några timmar senare knappt kunna andas av värmeslaget som den nyuppgågna solen utanför tältet skapar. Andreas Gregas konsert var sanslös på många sätt och hans ord sätter fingret på den känsla jag bär inom mig ikväll.

Jag vill aldrig mer att det ska bli imorgon.

(Bilder snodda från Mia Billberg)

Snart ska jag ta tag i det här.
Fixa, styra och lösa.
Sluta drömma, börja förverkliga.
Men inte idag.
Och inte heller imorgon.

Men snart.

Hiphop is not just a mirror of what is
It should also be a reflection of what can be

... till resan uppåt landet tillsammans med folk jag tycker om för att åka snowboard och träffa en person jag också tycker väldigt mycket om - Tove. Jag längtar tills mitt sparkonto tillåter mig att släppa jobbet ett tag och åka ut i vida världen hand i hand med en god vän. Jag längtar till den dag jag fyller 20, då jag förmodligen kommer fira den tillsammans med världens bästa familj och världens bästa vänner. Jag längtar till vår och att strosa runt på bar mark i alla mina sneakers jag av någon anledning slutat använda. Jag längtar till en egen lägenhet där mina, bara mina, regler gäller. Jag längtar till att återigen få upptäcka dans. Jag längtar till att få börja plugga något jag verkligen brinner för.

Jag längtar till ork och lust att göra allt jag längtar till.

Men just nu fokuserar jag på att slita och tjäna pengar. Det är varken glassigt eller något som mättar mina behov. Men jag behöver det här också. Någonstans. Jag vet det.



Jag saknar mina vänner och jag saknar att vara liten och oberoende.

Osammanhängande inlägg, sure. Men just nu är hela jag osammanhängande så jag spottar ut det mitt huvud fylls utav dag ut och dag in.

Jag är arg. Jag vet inte om jag är arg på dem eller egentligen bara väldigt arg på mig själv. Jag är iaf jättearg.

Igår styrde Hyddan fet fest och folket vallfärdade till Råggan för att fira Pontus som fyllt 23. Det är sällan en fest i Hyddan misslyckas, och gårkvällen var inte ett undantag. Jag blev full som en gnu och gjorde allt det där typiska jag gör när jag blir full. Men jag höll mig till ölen, och behöll tack vare det min värdighet i någorlunda skick. Denna söndag ägnas helt åt bakfyllan, vilket med andra ord innebär hemkörd pizza, film och flottigt hår. Husguden har lämnat oss för Småland och då dansar råttorna på bordet. Fittfritt in your face Bobo!

Ramundsberget vecka 5 är numera ett faktum och jag längtar så jag håller på att dö.

Och om jag vetat reglerna innan hade jag aldrig gett mig in på den här evighetslånga vägen
Men livet spelade mig ett spratt och någon däruppe visste att jag är alldeles för smart för mig själv
Han/hon/den/det vet att jag är feg och att jag aldrig ger mig in i något jag inte vet att jag klarar till hundra procent
Så därför boostade han/hon/den/det mitt självförtroende och kastade in mig i det
Och blåögd som jag var köpte jag hela paketet fast besluten om att jag skulle klara det med bravur
(annars skulle jag ju inte gett mig in i det?)

Så småningom fick jag etthundra slag i ansiktet från ingenstans
Vuxenlivet och oerfarenheten krockade och någonstans där emellan stod jag

Det gör ont att växa upp och jag skriker förtvivlat som om jag vore fem igen
Men fan vad jag behöver det här



New Found Land - Rooftops

Tillbaka i Sverige efter en jävligt trevlig vistelse i Barcelona. Vi shoppade, besökte maffiga kyrkor, gick gata upp och gata ner med kartan i högsta hugg, shoppade lite till, försökte göra oss förstådda, men fick bara spanska till svar, hängde i vandrarhemmets commonroom, träffade mysigt folk, vaknade bakfulla, klubbade på små uteställen och fick massa rök i ögonen pga att alla röker, överallt! Men mest av allt åt vi god mat och drack billig öl. Det är tråkigt att vara hemma igen, speciellt med tanke på vädret. Barcelona hade väder som tillät oss att strosa runt i t-shirt och jeans, medan Sverige kräver jacka och halsduk. Dessutom skulle jag vilja påstå att Barcelona och hela dess atmosfär som sådan är definitionen av relax, medan vi här i Sverige i jämförelse bäst definieras som raka motsatsen.

Ikväll sitter jag och drar ut på tiden. Jag har en recension av Tune-Yards som jag måste skriva tills 9.00 imorgon och än så länge är dokumentet tomt. Ögonen slår igen titt som tätt och knappen för bokstaven S på tangentbordet segar något fruktansvärt. Det kommer bli en lång natt..

Tune-Yards - Lion

Det är måndag och jag har i helgen upptäckt det fina med Apetinas färdigskurna fetaost i kryddad olja, något som jag finner otroligt praktiskt när jag numera brukar mina primitiva matlagningskunskaper så gott som dagligen. Snart kan man nästan levla och kalla min matlagning för amatörsmässig. I övrigt gläds (!!) jag åt mina få dagar jag har kvar på Dieselverkstaden och hoppas att mitt nya jobb i Farsta Centrum ska passa som handen i handsken. På onsdag beger vi (jag, Isa och Tove) oss till Barcelona för en långweekend där det enda jag egentligen har inplanerat är att dricka öl. San Miguel, Estrella, Cruzcampo och allt vad det heter. Det är ganska så precis exakt vad jag behöver. Goda vänner, solljus, öl och ledighet. Det ska bli så. jävla. gött!

Och ja Kajsa, detta inlägg är tillägnat dig!

Röyksopp - Vision one